Den där jävla garderoben..
Om det någonting alla och jag menar verkligen ALLA homosexuella får kämpa med så är det att berätta för andra att dom faktiskt är homosexuella. Tankar rusar genom skallen, man kallsvettas, skakar, mår illa, blir yr.
"Kommer dom hata mig?" "Kommer dom sluta prata med mig? Eller nej dom är ju mina vänner, fast ändå..."
"Dom kanske inte bryr sig alls vad vet jag". Många av er känner ångest tro mig jag vet. Jag har själv varit i den förjävliga situationen då man äntligen bestämt sig för att komma ut, i alla fall för någon.
Jag och min bästa vän Rebecka, vi sov över hos mig som vi gjorde ibland och kollade massa sjuka filmer (INTE PORR PEOPLE) och sånt vi brukade göra. Så bara BAM bestämmer jag mig för att försöka komma ut för henne. Och då tänkte jag "jag kommer ut som bisexuell, det blir lättare då". Nu när jag tänker efter har jag ingen jävla aning om varför jag gjorde så. Jag menar om hon hade varit emot bögar så hade det ju inte gått med en bisexuell heller. I vilket fall, jag sa att jag var tvungen att berätta något. Hon undrade självklart vad. Direkt ångrade jag att jag sa något. Sa att jag inte kunde och velade så fram och tillbaka i nästan 3 timmar innan jag sa att jag var bi. Jag ljög men ändå, stenen från mitt hjärta lättade enormt. Och hon accepterade mig precis för den jag var. Hon började gråta till och med!
I slutet av 1:an på gymnasiet skaffade jag kille, det blev ett väldigt seriöst förhållande och jag började inse ganska snabbt att mamma var tvungen att veta. Han och jag var tillsammans i 2 år så det var tur att jag berättade. Det hände en grej på Facebook där jag mottog homofobiska kommentarer, kan tillägga att det är enda gången jag någonsin i egen person mött något hat emot min sexualitet. Så jag blev självklart nere, mamma märkte det och jag sa som det var. Och då sa hon att hon vetat det hela tiden, och att hon var lycklig för min skull. Det finns ingen bättre känsla i hela världen en när ens mamma accepterar en för den man är. Tro mig!
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att jag vet, vi vet, att det finns människor som läser denna bloggen som är osäkra i sig själva. Som försöker hitta sin identitet. Jag kan säga att det inte är lätt. Vägen är svår, men när ni väl börjat gå så har ni ingen anledning att sluta. Stå för den du är istället, det har jag gjort. Och jag har världens mest underbara vänner, som jag älskar över allt annat. Det är de som får mig att finna styrkan i mig själv och att vara glad i svåra stunder!
Främst min underbar vän Amanda. Det var inte menat att detta inlägget skulle bli personligt men du är en av dom som fått mig att orka igenom en av de svåraste tiderna i mitt liv. Älskar dig!
Tänk på att det alltid finns någon som älskar er. ALLTID, hur mycket ni än tvivlar på det så kommer det alltid finnas minst en person som faktiskt bryr sig.
You're on the right track baby, you were Born This Way
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar